Drinkar, eld och usel löpform

Ja, nu kan ingen säga att det inte är vår i alla fall! Valborg kom och gick och nu har vi plötsligt landat i maj. Från ingenstans blev det dessutom högsommarvärme och det firades såklart med drink och chips. Slurp! Sen att jag blev helt utslagen av all värme och pollen är en annan historia... Jag har så smått börjat återhämta mig från maran förra helgen (japp, jag kom, jag såg, jag segrade... typ. Jag var i alla fall med och jag sprang hela sträckan) men gårdagens löpning visade att kroppen nog fick sig en törn efter att ha sprungit trailmaraton halvsjuk, pulsen var skyhög och benen blytunga. Men jag var glad ändå för jag fick äntligen min fina vitsipperunda på Billingen. Har ju blivit tant som sagt, och blommor är numera ett glädjeämne i livet. Sen är det kanske inte bara fun and games - SM närmar sig obönhörligen (tre veckor kvar) och formen känns allt annat än vad den borde vara. Men vad fan gör man åt att man blir sjuk och inte kan träna som planerat? Nä, just det, inget. 

Skitsamma med den usla löpformen for now - jag och Anthon har slitit oss från odlingarna och är nu på väg till Göteborg. Accept! Enforcer!!! Vröööööl! SÅ. Jävla. Taggad. Ses vi ikväll mina hårdrockande läsare?

 

Då var det dags

Jaha. Halvsjuk eller inte - imorgon är det dags för årets maratondebut och min andra maraton i livet.
Jag är sådär taggad, om jag ska vara helt ärlig. Risken är stor att jag får bryta. Och hur kul är det? Nu har jag bara pyttelite slemhosta kvar men känner mig helt frisk i övrigt. Jag har sprungit två lugna pass och de har känts okej, lite högre puls än vanligt, men det var ändå väntat. Så det finns egentligen ingenting som talar emot att jag startar imorgon. Men är kroppen redo för maraton? Who knows. Det är ju "en aning" tuffare än de femkilometersrundor jag har lufsat runt nu i veckan. Så fingers crossed för att jag håller hela vägen + inte får en käftsmäll efteråt som äventyrar min träning mot SM. 08:00 imorgon lördag går starten i Borås. Det är ju ett vandringsevent, så det finns ingen officiell tidtagning eller liknande, vilket förmodligen är bra i det här läget (så jag inte får feeling halvvägs och får för mig att jag ska jaga någon jävla tid). Lugn och stadig zon 2-löpning är planen. 42,2 km. Vi får se. Stay tuned!!!

Monday again

Jaha, måndag igen då. Inte för att jag brukar ogilla måndagar, men just nu är det inte glatt. Tur att åtminstone min nya Slayer-tisha livar upp. Nu kommer ju säsongen för äh-jag-pallar-inte-det-får-bli-jeans-tshirt-och-converse och då är ett tips att klippa av era tröjor, så det i alla fall händer något kul med outfiten. Aja. Nog om tråkiga outfits och avklippta Slayertröjor och tillbaka till mitt gnäll. Jag ska springa maraton, alltså 42 fucking kilometer, om fem dagar och jag är fortfarande inte helt hundra. Visst, jag har inte haft feber på många dagar, men jag är hostig, täppt och snorig och blir trött av minsta lilla. Det finns dessutom fler dimensioner av detta - löpningen är min ADHD-medicin och nu börjar det kännas att jag har varit off medication så att säga i snart två veckor. Som att det inte räckte har min hy ballat ur och och jag har fått första skovet i min endometrios på jag vet inte hur länge och har PISS-ont i magen. Buhu, inte ens kaffe hjälper ju för att ta sig ur denna misär. Och då är det fan illa.

 

F*ck you, sensorisk överkänslighet

Jag har en sak att erkänna. Alltså, för er som inte känner mig så bra måste jag bara börja med att säga att jag har väldigt mycket saker för mig. Issues, med andra ord. Samtliga av dessa har sin härkomst i min sensoriska överkänslighet, det vill säga saker som ser ut/låter/hörs/känns fel och som framkallar olika grader av ångest hos mig. En inte helt ovanlig effekt när jag utsätts för detta är en klaustrofobisk känsla - exempelvis framkallat av värme, vilket gör att sommaren är nästintill olidlig för mig. Men det gäller inte bara på såpass rimliga saker som när temperaturen stiger över 25 grader, nej nej, det gäller även många klädesplagg. Och nu pratar jag inte om tighta kläder, utan hoodies utan dragkedja fram (...). Va? Varför då? Ja, vafan, inte vet jag! Fråga inte. Jag vet att det egentligen är totalt ologiskt - jag använder aldrig tröjan med dragkedjan uppknäppt och det går minst lika fort att dra en hoodie över huvudet som att knäppa upp den framtill... Så nu har jag bestämt mig för att det får vara nog. Det räcker liksom med de andra 6497633 andra sakerna jag inte kan göra/se/höra/ha på mig. En jävla hoodie ska jag väl ändå kunna fixa. Så nu hoppas jag att jag ska bli lite mer motiverad efter att poften levererade denna + en till dundersnygg Maidenhoodie från EMP häromdagen. Skärpning, Aerime.

Lägesrapport om Bellisen

Hur är det med Ella då? Hur går det med hennes EMS, kan man fråga sig. För att göra en lång recap kort: för exakt tio månader sedan fick Ella sitt andra fånganfall. Hon hade då kommit igång hyfsat efter det första fånganfallet i decemer 2024, men stod utan medicinering för sin EMS. Vi trodde att hon hade goda chanser att klara lite gräs ändå, men icke. Efter fånganfallet där i juni 2025 har det varit ett helvete att få henne tillbaka på banan. Den omgången resulterade i en lindrig hovbensrotation på höger fram, som är orsaken till att hon fortfarande inte kan belastas helt - hoven behöver växa ut och tyvärr växer hennes hovar väldigt sakta. Nu har det dock kommit såpass långt att jag har börjat skrittjobba henne och snart är det dags att lägga in lite trav. Ja, detta är då ingenting för oss utan tålamod. Jag har med andra ord inte ridit ett ordentligt ridpass på henne på snart 1,5 år. Kul.

Att hon har varit tvungen att vara så stilla det senaste året, i kombination med ganska kraftig insulinreglerande medicin, har dessutom gjort att hon har tappat allt fett (förvisso bra) och alla muskler (förvisso inte alls bra). Hennes päls är bland det värsta jag har sett, matt och tufsig. Hon ser helt ärligt ut som en två-treåring, inte som den fullmusklade tolvåring hon skulle ha varit om hon inte hade drabbats av EMS. Men nu är det som det är, och klarar hon bara grässäsongen kommer jag nog kunna bygga upp henne igen, även om det kommer att ta en förfärlig tid. Just nu är jag bara glad över att jag kommer upp på hennes rygg några gånger i veckan, för då känns det i alla fall att det går framåt, även om det är med en snigels hastighet...

Såhär ser hon ut i kroppen nu. Så tunn! Så tufsig! Ser ännu värre ut på stallgången.

Försökte ta någon bild på henne när jag hade suttit av men det var inte så lätt för den här snoken kom ivägen för alla bilder. Nyfiken i en strut.

Sjuk, igen?!

Näe hörni. Det här är fan inte roligt. En liten förkylning kunde jag ta, några dagars snuva och sen vara back on track igen, men någon slags omstartad influensa hade jag INTE signat upp mig på. Årets första maraton väntar om 1,5 vecka (!!!) och här ligger jag under en filt i soffan, hostandes, febrig och musklerna värkandes som om jag hade blivit överkörd av en lastbil. Jag ska göra mig en ny battlevest av en skinnjacka som jag fick hem igår och tänkte att "aja, när jag ändå bara ligger här och ruttnar kan jag i alla fall sy in ärmarna och på med backpatchen (enda patchen jag har hemma till västen, ska bli svartvitt tema) meeeeeeen så kom jag på att det är rätt osmart att sy på en patch när jag bara har just EN. Det handlar ju om helheten va. Så nu ligger jag här och ruttnar bara, utan syjunta. En syssla kan jag i alla fall ägna mig åt - jag ska beställa de där sabla patcherna (från typ fyra olika ställen) så dyker de säkert upp lagom till att jag är up and running igen (bokstavligen) och inte har det minsta lust att sitta vid lägerelden med handarbete. SUCK!

Watcher @ Sockerfabriken

I lördags gjorde jag något som jag inte har gjort på säkert 15 år - nämligen släpa min feta röv utanför kommungränsen för att lyssna på band som inte är på Europaturné och vars konsertbiljetter inte kostar en halv månadslön. Ja, förutom Wolf då, men det är ju för att alla är för korkade för att inse deras världsherravälde. På tal om Wolf så ägde faktiskt lördagens spelning rum i samma lokaler som första och enda gången jag har sett dem, nämligen på Sockerbruket i Lidköping. Men nu var det inte Wolf, utan heavy metalbandet Watcher som skulle bevittnas, upplevas, avnjutas och överlevas (nåja). Fenomenet Watcher kom till min kännedom under någon av de långa timmarna i tatueringsstudion (ganska givet då Max är gitarrist i bandet) och efter några genomlyssningar kunde jag konstatera att det absolut var min cup of tea. Jag klagade över att de bara hade spelningar i långtbortistan, typ Stockholm, men så blev det klart att de skulle spela i Lidköping. Och dit kan man ju ta sig, kan man tycka. Sagt och gjort. De var sist ut av fyra band och det dröjde något förfärligt innan de äntligen kom upp på scenen, och småsjuk och nykter som jag var hade tant börjat längta hem till sängen. Men den som väntar på något gott, right?

En sak kan vi konstatera. Watcher levererade och jag är inte det minsta ledsen för att jag inte drog hem till kudden. De har hittat något eget, en ösig, obönhörlig heavy metal som inte ber om ursäkt för sig. När jag gick på upptäcktsfärd på deras Spotify fastnade jag i synnerhet för den senaste EP:n Chains of Crystal, och det åsikten ändrades inte av att få höra låtarna framförda live. Låtarna Avenger of the Lightning Flash, Beneath the Burning Skies och Raider of the Silver Moon (särskilt den sistnämnda!) var konsertens klaraste ljuspunkter och urskilde sig en del från den övriga setlisten. Det är ett faktum att tempobyten, ösiga riff och längre melodiska, instrumentala stycken verkligen gör sig i Watchers tappning. Man kan bara hoppas att de fortsätter på det spåret i kommande låtskrivande. Sedan måste jag också tillägga att det verkligen tillförde till soundet och trycket att ytterligare en gitarrist har tillkommit, dessutom i form av Timmy Lindgren (även han ex-Ferocious Imps - fatta min chock när han plötsligt dök upp där, hade helt glömt bort att Max hade nämnt att han också hade joinat Watcher). Duon Max Warnby och Timmy Lindgren på gitarr skojar man inte bort, så mycket kan jag säga - det gjorde man inte för 16 år sedan och det gjorde man verkligen inte denna kväll heller. 

Nå. Nog med hyllningar. Jag har trots allt en skeptisk och dömande personlighet, vore ju synd att inte leva upp till det ryktet. Så vad saknade jag? Som den (ex?) basist jag är, med Steve Harris som största förebild, hade jag väntat mig mer av basen. Nu säger jag inte att basisten gjorde ett dåligt jobb, men jag saknade det där distade, smattrande basspelandet som sparkar undan benen på leadgitarren och kör sitt eget race. Jag är dessutom övertygad om att det hade tillfört mycket till soundet, särskilt till låtarna på Chains of Crystal. Sen en sak till. Sångaren och frontmannen Viktor Gustafsson är onekligen oerhört begåvad, men om jag ska vara helt ärligt hade jag velat höra mer av den talangen. Det hade varit intressant att få höra honom utforska sin röst mer i ett större register, och varför snåla så på de isande falsettskriken? Nu är det absolut bra. Men det mesta är också inom samma comfortzone, och sången tar mycket plats, särskilt många av de äldre låtarna. Och för att det ska gå från "bra" till hårrysande förbannat jävla bgofurgfievdlf-bra måste nog Watcher balansera Viktors röst med annat som också behöver få plats. 

Summa summarum - en jävligt bra insats av Watcher, min nyfikenhet är oåterkalleligt väckt och jag väntar på mer. 

Här kommer lite bilder från kvällen, enjoy!

Jag och Anthon började med pizza på Italia. Måste vara enda vettiga pizzan i Skaraborg för oss stackars glutenfria människor? Borde åka hit oftare. 

Anthon blev grinig för att hans öl var upphälld med skummet upp till strecket på glaset (och inte själva ölen alltså). Hahaha, han fick kanske en tredjedels bärs, stackarn. Men sen fick han en helt ny och ordningen återställdes. 

Dagens look. Bestämde oss för att åka när det var en halvtimme kvar och jag kom på att håret akut behövde tvättas. Enkel outfit därav. Men med den där jackan behövs inte så mycket mer.

Mycket väntande, som sagt. Här med dagens 699425:e alkoholfria Briska.

Vi gick vilse i Sockerbruket och hittade en selfie-spegel.

Hallå, Watcher, where are you?

Där! Där var ni ju. Förbannat bra jobbat grabbar, vi ses snart igen!